Nu har jag varit hos läkaren. Han skrev ut antidepressiva. Jag blev inte mycket klokare av besöket, förutom att för en gångs skull så ställde han massa frågor istället för att säga "Ja, berätta då". Det var så mycket enklare att svara på frågor, och han verkade fråga de rätta svaren.
Vi kom fram till att det har blivit bättre med rösterna. De har inte försvunnit helt, men de kommenterar inte längre vad jag gör. Vilket är ett plus. Sen kanske höjer vi den andra medicinen och ser om de försvinner.
Annars är det skit, som vanligt. Jag bryr mig för mycket om små saker, som inte betyder ett skit egentligen. Men det är så irriterande. Jag hatar att se andra människor lyckas, när jag själv ligger på botten för tillfället.
Läkaren ville sjukskriva mig i minst ett år till i alla fall. Och det är nog okej för mig, men jag vill gärna ha något att göra. I alla fall någon sorts volontärarbete t ex. Typ secondhand eller något. Där jag inte behöver göra så satans mycket men så jag ändå kommer ut bland folk typ.
Men vi får se hur det blir med allt. Jag orkar inte ens tänka på det. Har redan ångest så fort jag tänker på februari. Och snart är det jul också and fuck it all, jag gillar inte julen, då man ska vara social och alla frågar vad man gör och sen blir det "jaha..." när man berättar att man är sjukskriven... fuck it. Nu vill jag gråta. Hatar vissa delar av min familj för de är så jävla trångsynta och icke-förstående.
Allting är så fel. Så fel det bara kan vara.
Det har hänt en grej, jag kunde inte stå emot och 2,5 år utan självskadebeteende är åt helvete.
Grejen är mer att det känndes inte ens som jag. Som om jag inte var där.
Som om någon annan tog över.
Sen "vaknade" jag till och var inte ens besviken. Jag skrattade bara.
Vem fan skrattar åt sånt?
Vad är det för fel på mig?
Har äntligen fått tid till läkaren.
I november.
Kommer ha så mycket att berätta, men kommer säkert knappt berätta ett skit. Som vanligt.
Nu har jag faktiskt haft några bra dagar, förutom några få stunder då jag var sådär "meh". Men idag är jag hyper. Och det brukar sluta med att jag landar på botten, ordentligt, med en hög jävla duns.
Det känns som att den stunden håller på att komma nu, ärligt talat.
Jag känner att jag nånstans på djupet är ledsen, och vill få ur mig allting men vet inte hur eller så...
Jag tror jag ska ta en promenad. Vet inte om jag ska gå själv, eller med någon. Om jag går själv så kan jag lyssna på musik - som jag blivit så beroende av. Om jag går med någon så kan jag i alla fall prata.
Vi får se hur jag gör.
Jag vill bara må bra. Nu. På en gång.
Revealing the monster, so incensed and so terrible
Kvällar är hemska. Så fort jag lägger mig ner i sängen så hör jag dem. Någonstans där är de.
De pratar, kommenterar, har konversationer med varandra.
Känslan är så hemsk, när man känner sig utanför även när det är ens eget sinne.
Jag förstår utanför-känslan när det gäller vänner som skiter i mig. Men det är jobbigt och äckligt när hjärnan gör så mot en.
De pratar med varandra, och jag säger åt dem att hålla käften. Det brukar inte fungera.
Ibland känns det som att de vill prata med mig, inte bara kommentera. Som om de var intelligenta.
Men vad är det ens egentligen, och varför hör jag dem? Äckliga röster.
Idag är det måndag. Och det är ingen bra dag i mitt liv.
De senaste dagarna har iofs inte varit så bra alls. Jag pendlar mellan att vara on top of the world och att vara på botten. Konstant. Det är smärtsamt.
Ännu mer smärtsamt när jag vet att ingen förstår.
Känslan av att vilja försvinna. Den är så hemsk.
Det kommer stunder då jag vill börja skada mig själv igen. Ordentligt.
Och jag vill dö.
Men jag försöker att låta bli att göra något dumt. Jag hoppas, konstigt nog, att en dag blir allting bättre. Att jag blir friskare. Att jag kommer klara av livet.
Men just nu känns det inte så, alls.
Jag önskar lite att jag vågade prata med min familj om hur jag mår. För de vet så lite om det, egentligen. De känner inte till rösterna, eller självmordstankar. De vet om paranoian, men den förstår de inte riktigt. I can't blame them, det är komplicerat.
Jag menar, jag själv förstår inte hur jag kan tro vissa saker, and yet I do. Jag är så fucked up bara.
Nu spelas John Barrowmans You Raise Me Up. Den kommer få mig att gråta, jag känner det på mig.
Hur gör man för att överleva, och må bra?
Det funkar inte med "ryck upp dig", eller "det går över". Jag har tagit promenader, jag har tänkt positivt. Men mitt sinne förstör så mycket. Och jag kan inte kontrollera det.
För jag vill verkligen inte känna så - men vissa verkar tro att jag mår dåligt med flit? Och att det är så lätt att bara sluta vara deprimerad.
Hej, jag har varit deprimerad halva mitt liv, det verkar inte gå över. Men sure, promenader och positivt tänkande kommer DEFINITIVT få bort alla mina bekymmer.
Jag är en fuck up, jag vet det. Jag önskar bara att jag var frisk, och kunde fungera ordentligt.
Även om det verkar som att jag klarar av livet rätt bra.
I don't.
Jag vet inte vad som är jobbigast just nu. Röster? Självmordstankar? Känslan att vilja skada sig själv? Eller kanske, faktiskt, det faktum att ingen kommer och hälsar på.
De förväntar sig att jag ska hälsa på i tid och otid, men när jag undrar om de kan komma hit så är det för dyrt, de har inte tid, blablabla. I've heard that all before. De har haft ett fucking jävla år på sig att komma och hälsa på.
Nu vill jag ha en drink. Eller vin. Och helst smärtstillande samtidigt.
Fick en bättre låt nu. Blue Gillespie hjälper otroligt mycket när jag mår såhär. Det känns som att ilskan kan försvinna bara när jag lyssnar på dem.
Jag ska dricka mer kaffe. Jag behöver det.
För övrigt så ska jag träffa läkaren någon gång, antagligen inte så snart. Jag hoppas jag orkar skriva ner alla tankar och skit och vågar ta upp det med honom för en gångs skull.
Det har inte hänt mycket under tiden jag varit borta från bloggen. Jag har egentligen inte haft ork att skriva här, alls. Har iofs börjat skriva lite mer öppet på min vanliga blogg, men den här bloggen är lite speciell.
Det är inte alls bra med mig, om jag ska vara ärlig. Mina självmordstankar är otroligt påträngande, och jag vill bara dö. Men jag är rädd.
Imorgon ska jag få träffa min kontaktperson för första gången, har lite ångest ärligt talat. Vad händer om jag inte gillar personen, alls? Suck.
Annars så... rullar det, somehow. Jag förstår inte själv hur jag orkar. Men det har hänt lite fina saker under tiden i alla fall, jag har varit på John Barrowmans konsert i England, och ja, såna "små" saker liksom.
Jag lär inte skriva här så ofta, tror jag. Eller, jag kanske skriver snart med en annan grej som jag skulle skriva på min vanliga blogg men inte lagt ut det där... hmm.
Egentligen har jag inte mycket att berätta. Bara en liten uppdatering.
Kommer åka iväg snart och kommer antagligen inte orka skriva här på bloggen. Förhoppningsvis mår jag lite bättre än vad jag har gjort de senaste veckorna. Det har verkligen varit skit. Det är skit idag också.
Försöker få mig själv att må bättre men hamnar bara djupare in i skiten, och rösterna hjälper inte. Jag suger. Borde inte leva. Liksom, vad ska jag göra sen, hur ska jag klara av livet? Sånt litet skit som jag. Bara i vägen för allt och alla...
Har mått så satans dåligt de senaste veckorna. Det känns som att skiten aldrig tar slut, och att jag bara hamnar djupare in i skiten. Läkaren ringer varje månad, vi pratar i två minuter, and that's it. Nu har jag i och för sig fått höjd dos på antipsykotiskt. Hatar att prata i telefon, det är så mycket enklare att prata face to face tycker jag. Då kan jag vara mer ärlig i alla fall. Berätta hur allt står till på riktigt. Men näe.
Nåja, ska väl vara glad att jag har "nån form" av kontakt i alla fall...
Men jag önskar så mycket de kunde sätta igång nån utredning någon gång. Eller ge mig en kurator eller psykolog.
Idag har varit en rätt okej dag, faktiskt. Jag kunde iofs knappt sova, men jag satt uppe till halv tre någon gång, och ritade/målade typ. Sen vaknade jag rätt tidigt och har gått runt sen dess. Läst boken. Den är så bra. Men jag tror att det skulle behövas någon sorts "content warning" eller liknande. Jag är inte mycket för trigger warnings eller content warnings annars, men just den boken är så... hemsk, jobbig, och handlar om självskada och självmord.
I fredags var jag iväg och tog blodprov. Det gick bra. Idag fick jag papper från Försäkringskassan. Jag får aktivitetsersättning. Det gjorde mig så himla glad. Var så orolig att jag kanske inte är sjuk nog, you know? Att jag kanske ändå inbillar mig all jävla skit och så. Men jag vet inte, jag får såna stunder då paranoian slår till så jävla oväntat. Särskilt här hemma. Ibland är jag rädd för att prata med familjen för att jag tror de kommer säga hur mycket de hatar mig, att jag har gjort fel och så. Hela tiden är jag rädd. För min egen familj.
Nu vågar jag i alla fall sova med rullgardinen till hälften uppdragen! Men jag måste ha lampan på ändå.
En av de jobbigaste grejerna är att jag inte kan ta konstruktiv kritik som konstruktiv kritik, jag hör bara "du suger, du borde dö". Och mina röster bekräftar det.
Dessutom irriterar jag mig på att jag gömmer allt det där under mina kläder och frisyr. Försöker se cool ut, och så. Men det är bara teater, utklädnad. Man ser inte mitt sanna jag. It's both a curse and a blessing.
Häromdagen tänkte jag på Francis. Han dök upp någon gång 2010, tror jag. Nu har det alltså snart gått 5 år med honom i min skalle. Det är något jag sällan pratar om, men det finns ett fåtal personer som känner till honom. Han är den starkaste rösten jag hör. Han kan ta över ibland också, när jag blir sårad eller riktigt ledsen, så tar han över och förvandlar det till ilska. Enorm jävla ilska. Mot allt och alla. Ibland mot mig själv. Det är så jävla jobbigt, för jag kan bli förbannad utan anledning - Francis håller på då. Kan skrika på familjemedlemmar osv. Något jag annars aldrig skulle göra. It's not me.
Nu ikväll har jag varit hyper, men det börjar lugna ner sig och jag blir ledsen istället. I början av inlägget var jag glad. Nu? Inte riktigt.
Hatar mig själv. Väldigt mycket.
Det känns ofta som att jag aldrig borde ha fötts. Och att jag bara borde dö. Och oftast vill jag. Men jag är - ironiskt nog - så satans rädd för döden.
Jag vill bara få en kram.
___________________________________________
Vet inte om jag har lagt upp något med dem, men min bror berättade om dem en gång. So here comes.
De senaste dagarna har varit upp och ner. Extremt. Jag vet inte längre vem jag är.
Häromdagen/häromnatten (?) sov jag bara fyra timmar, så tog en promenad 5:30 på morgonen och såg soluppgången. Bara med sällskap av mina röster, som jag försökte få bort med hjälp av 80talets musik. Nånstans halvvägs började jag få panik, jag var ensam ute och var på väg mot kyrkan. Men till slut bestämde jag mig att vända hem.
Nu vaknade jag efter fyra timmar och var vaken i tre timmar mitt i natten. Insåg också att jag glömde min medicin, woho go me. Jag är så jävla hopplös.
Mina tankar går runt och jag kan inte stoppa dem. Försöker hitta på något att göra men det går sådär. Läser en bok nu, och det råkar vara mina favoriter bland svenska författare. Så det går snabbt och är redan halvvägs fast jag började i förrgår. Har börjat kolla på en serie också, så vi får se om jag kan koncentrera mig på det.
Annars mår jag skit. Kan inte ens sätta ett finger på vad exakt det är som gör så ont i mitt liv. Men något är det, och det är jävligt irriterande. Varför kan jag inte få vara lite normal, liksom? Slippa all ångest. Slippa alla tankar, alla röster, hela jävla paranoian. Jag tror ärligt talat att det är den som är värst just nu, min paranoia. Den förstör alla mina vänskaper och relationer med människor. Jag litar inte på dem. Jag mår dåligt hemma, för att jag tror att alla hatar mig. För att mitt paranoida jag är helt övertygad om att de hatar mig, och pratar bakom min rygg. Att så fort de är med andra människor så pratar de om mig. Att de inte tycker om mig. Min egen familj.
Jag vet inte hur länge jag kommer orka.
Dessutom är jag besviken på en ganska viktig person i mitt liv. Fast nu är inte personen lika viktig som förr pga alla gånger personen svek mig... But still. Varje gång hoppas jag att det blir bättre, och varje gång blir jag besviken. Jävla skit.
Jag vet att Francis är igång i skallen när jag lyssnar på arg musik. Jag hoppas bara att han inte kommer fram och förstör ännu mer. För då vet jag inte vad jag ska göra... eller han, för den delen.
För någon dag sen har jag äntligen skaffat min medicin, så nu har jag såna hemska biverkningar. Sover hela tiden. Kommer antagligen vara likadant som förra året med samma medicin, att jag somnar ätandes... can't wait...
Annars är det rätt meh. Det går uppochner hela tiden. Upp upp upp. Ner ner ner.
Bröt ihop några gånger under veckan.
Just nu finns jag bara. Lever inte. Jag finns.
Det stör mig en aning.
Mest för att det finns bara en person som förstår hur jag mår, och som inte lämnar mig. Vilket är rätt tragiskt egentligen, med tanke på att jag har fler än en vän ju.
Och här kommer en låt som jag har upptäckt för inte så länge sen. Men jag har lyssnat på VNV Nation i något år sen - tackar en riktigt fin person för det!
The sun was born and so it shall die So only shadows comfort me I know in darkness I will find you giving up inside like me
Dags att uppdatera, antar jag?
Jag träffade läkaren till slut, men mådde så skit efteråt att jag inte orkade skriva på bloggen alls. Tror nästan att jag inte har skrivit så värst mycket någonstans, typ. Men jag har överlevt ändå. Kollat på filmer och läst böcker.
Så, läkaren var dum i huvudet till större delen, och jag har aldrig mått så dåligt efter ett läkarbesök. När någon skrattar åt dig och inte tror på dig, tja... det känns ju bra. Säger vi.
Men nu är jag i alla fall sjukskriven i ett år - och ärligt talat, hur kunde jag låta det gå så långt? Det gick så långt att jag nu är sjukskriven i ett helt jävla år. Minst. Och så ska jag ta blodprov någon dag när jag orkar, och sen kanske ska jag göra magnetröntgenundersökning. Det har jag redan gjort en gång, so no worries. Även om jag antagligen kommer få panik precis innan. Ugh.
Hur mår jag idag? Skit.
Eller ja, jag mådde ju bra hela dagen, men sen hände någonting och jag mår så "meh". Ingenting hjälper ens. Dricker lite, men det går segt det också. Ville försöka sova bort det men det gick självklart inte att somna.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva. Ville väl bara uppdatera och säga att jag faktiskt, fortfarande (och tyvärr), lever.
____________________________________________
En av favoritfavoriter av Pink Floyd! Mest för att texten talar till mig på ett speciellt sätt.
Jag överlevde min födelsedag, på något sätt. Det var till och med ganska trevligt, när vi började med onykter-karaoke, och bestämde oss (jag + två eller tre andra) att sjunga Bohemian Rhapsody. Jag kan inte sjunga, så när jag känner att jag hatar min röst så börjar jag patetiskt-growla. Hade ont i halsen efteråt, och det finns tyvärr på film.
Hur som helst.
Skulle träffa läkaren nu på fredag (den trettonde), men idag av ren slump fick jag veta att de har bokat om mötet UTAN att berätta för mig. Vilket känns ju sådär. De har inte ens ringt eller skickat något papper. Mitt möte flyttades till mitten/slutet av mars...
Är så jävla arg, ledsen och förbannad. Och allting där mittemellan.
Hela dagen sen jag kom hem har jag inte kunnat kontrollera mina tankar ALLS. Självmordstankarna är så mycket starkare idag. Jag är rädd för mig själv.
Har väl inte mycket annat att skriva om just nu...
And everyone is so kind With the lies that they tell themselves Cause everyone is so blind To the truth that they're ugly inside - All Beauty Destroyed, Aesthetic Perfection
Upptäckte precis hur svårt det är att välja en titel till inlägget... jag må ha en lista med nästan 600 olika låtar, men ibland passar absolut ingenting?
Idag hade jag en a-ok dag i alla fall. Otroligt nog. Den var inte så produktiv, men det är inte mina dagar längre. Om jag går upp överhuvudtaget så räknas det som produktivt. Jag har ju liksom ingenting att gå upp för? Kan lika gärna sova bort mina dagar känns det som. Men idag gick jag upp ändå, och sen åkte jag med Luu till psykologen. Det vill säga, Luu hade ett möte och jag satt i väntrummet i en timme. Tog i alla fall en bok med mig (John Barrowmans andra biografi, I Am What I Am. För er insatta, ni kommer nu fatta var min beskrivning av bloggen kommer ifrån)
Mitt nördhjärta skrek dessutom efter min Barrowman-dos, så kollade på Desperate Housewives-avsnitt där han är med. Men nog om det.
Fick i alla fall huvudvärk, och min nervsjukdom slog mig på käften (mer eller mindre bokstavligt talat). Nu är det lite bättre, men bara för det så börjar mitt knä jävlas. Har man känt mig länge så vet man hur min kropp avskyr mig. Kroniska nervsjukdomar, reumatism, lätt för nerv- och ledinflammationer, migräner. Går nog inte en månad utan ett enda migränanfall. Suck.
Nåja. Snart ska jag försöka sova (men det slutar ofta med att jag ligger där och tänker) så slipper jag förhoppningsvis smärtan! De senaste dagarna har jag haft ganska fina drömmar också. Förutom precis innan jag ska sova, för de jävlarna som skriker innan jag ska sova har kommit tillbaka. Äckliga jävla varelser. Jag hatar dem.
Och nu fick jag mig själv att inte vilja gå och sova inatt. Grattis A.
By the way. Hittade en av mina gamla bloggar. Jag förstår inte varför jag inte tar bort den. Den är ju jobbig. Men samtidigt är det väl ändå skönt att veta att den finns där ute.
Jag vet inte. Det är så konstigt, alltihop. Varje dag/kväll sitter jag och undrar varför jag fortsätter, egentligen. Jag bara gör det. Vaknar varje dag, och allt är skit. Det enda som någonsin fått mig att orka med livet var Abilify. Tråkigt nog? Känns lite tråkigt ju att man behöver medicin för att orka...
Ännu ett konstigt inlägg, och kommer antagligen inte ens få fram det jag vill få fram, but whatever. Idag har jag en konstig dag. Min nervsjukdom jävlas dessutom och jag orkar inte med livet just idag. Samtidigt orkar jag, för att jag tänker på alla som har tagit livet av sig. Det är intressant hur självmord har blivit en del av mitt liv. På ett sätt. När man var liten så skulle man växa upp, gifta sig, allt sånt där... fint. Men livet hade andra planer, antar jag.
Mitt tanketåg spårar då och då, och jag hamnar någonstans där jag inte borde vara, mentalt. Idag har det stannat på stationen "Självmord", och jag lyckades till och med gräva fram en låt/dikt som jag har skrivit typ... 2010? Jag tycker om den, även om grammatiken är skit och allt sånt där, men det var ändå för fem år sedan och engelska är mitt tredje språk. Stå ut.
Jag skriver "låt/dikt", eftersom jag skrev den som en dikt, men när jag spelade i ett band så gjorde vi/de den till en låt. Jag hade ingen titel, men bandmedlemmarna tyckte att "No Options Left" skulle passa. So here goes:
"At the edge, on the top of the building
She is standing
She is standing there, wondering
About a perfect ending
She comes closer, she looks down
Turns her head around
Watching stars, standing there, she counts
How long she'll fall to the ground
Before she'd take a step forward
She would think through it all
Once again
She was thinking 'bout her life
She sat down
All the memories passed by
A tear appeared in her eye
One tear chased the another
There was no time to bother
Herself
When her friends left her alone
And the love of her life had gone
She couldn't take it anymore
Once, when she saw a light of hope
She believed it'll be alright
But then someone turned off the light
It became forever dark
Her beloved mother died
She had nowhere left to hide
She'd always say "It's okay"
Even if she felt the worst
She was strong on the surface
But inside, there was a war
She was fighting with herself
With her feelings, with her thoughts
She was slowly breaking down
Now she's sitting on the roof
Fighting with her fucked up mind
It is time
She gets up, she's so sure
She is taking a step back
And after that three another
Now she runs, to the edge
There are no options left
She falls
Once her friends discover the truth
It'll be too late
She died.
...full of love, and full of hate."
Som sagt, det var för några år sedan. Jag skrev den mitt i natten när jag inte kunde sova och funderade på att ta livet av mig. Det var något jag ofta gjorde då - jag skrev dikter. För att få bort mina självmordstankar, skrev jag om någon annan som tog livet av sig. På det sättet dog jag. Samtidigt inte.
Nu har jag en hel hög med dikter bredvid mig. Hittade till och med dikter från april 2007, när vi fortfarande bodde i Polen. Redan där har jag tydligen lyckats beskriva min depression. Det var intressant att se och läsa, i alla fall.
Nåja. Snart är det februari. Det är lite mindre än tre veckor kvar tills jag träffar läkaren! Och jag borde skriva ner all skit, men jag vet inte... vi får se. Inte nu. Antagligen blir det mitt i natten när jag inte kan sova, och mår skit.
Vad ska jag göra nu? Vill måla, vill rita, vill skriva. Vill tusen saker samtidigt. Men jag blir så lättirriterad när jag inte lyckas med det jag gör, och ger upp, börjar på nästa grej och så om och om, en ond cirkel.
Ska antagligen ligga ner och tänka. Eller uppdatera mina Spotify-listor!
Behöver mer smärtstillande tror jag. Ansiktet ger sig inte.
Egentligen mår jag inte skit just nu-just nu, men det beror nog på att jag har precis fått i mig lite vodka och väntar på någonting. Annars har det varit uppochner, mest ner, hela dagen. Vaknade superljudkänslig, efter att jag blev så less på allting igår och tog lugnande/sömnmedicin för att kunna sova en natt i alla fall. Gick runt med luva på, och hörlurar i, för att slippa all ljud. Men nu är det lite bättre och jag lyssnar på musik. Just nu är det Gareth David-Lloyds röst som får göra mig sällskap, faktiskt. Har en förkärlek till "The Fergal" om jag ska vara ärlig. Älskar gitarren i refrängen.
Anyhow. Innan jag skriver massa onödiga saker. Jag är en förvirrad liten skit, och om två veckor (well, tretton dagar) fyller jag år. Ville inte ha en födelsedagsfest men nu blir det nog så att jag kommer göra något-sådär-festliknande-firande-eller-nåt. Men, vi ska käka tacos so I'm not complaining.
Igår hade jag en skitkväll i alla fall. Det var då jag bestämde mig för att jag ska sova bort skiten, för stunden. För stunden för att, ja... när man vaknar så har inte problemen mirakulöst försvunnit. De är kvar, bara det att det är en ny dag. Jag vet egentligen inte varför jag mådde så dåligt just igår, för nu när jag tittar på det hela så var det något som jag egentligen inte bryr mig om nämnvärt mycket. Något jag är van vid liksom.
Idag? Idag är det "meh", men som jag nämnde tidigare, i början av inlägget, så har jag fått i mig lite vodka och därför är det runt "okej" just nu. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, bara få bort så jag slipper det i skallen. Men jag är så tom just nu? Alkoholen har fått göra sitt och tja... det känns lite problemfritt at the very moment. Vilket egentligen är fint det också, tror jag.
Avslutar med en låt som har varit på repeat hela helgen, känns det som.
Det här blir nog ett konstigt inlägg, men vi kör ändå. Har försökt hela dagen att klä mina tankar och känslor i ord, men det har inte riktigt gått... få se om det funkar nu.
Känner mig så ensam, och vilse. Jag vet inte riktigt längre vem jag är eller vem jag vill bli. Men ensamheten gör mest ont. Samtidigt har jag svårt att prata med folk nu när jag mår så dåligt. Jag pratar knappt med min kärlek till exempel, och det känns konstigt. Men jag känner inte riktigt något behov av att prata med människor... Det finns en person jag pratar med varje dag, och det räcker för mig faktiskt. En person som förstår mig mer än någon annan, misstänker jag. Som jag har fått sån bra kontakt med.
Hur som helst, ingenting känns bra, och jag vet att det inte kommer "gå över" bara sådär. Jag vill att tiden ska gå snabbare, så jag får träffa läkaren. Jag vill inte må såhär. Kan fortfarande inte riktigt sova, men lyckades få i mig lite mat idag i alla fall. Är verkligen glad för det!
Hade egentligen en helt okej dag, tills jag såg något på Facebook och ja... boom, så blev jag ledsen. Superledsen. Mår fortfarande så. Det kommer nog inte bli bättre. Även om jag har lyssnat på musik som gör mig glad, och sånt. Det går bara inte just nu.
På det hela är det en viktig grej i mitt liv som jag börjar ifrågasätta, och vågar knappt prata med någon om det. Många har erbjudit sin hjälp men jag vågar inte ta steget och försöka förklara, för jag tror inte att det går att förklara vad jag känner. Det finns en person jag skulle vilja berätta för, men det känns löjligt. Jag vet inte, jag kanske skriver om det här någon dag.
Jag borde skriva ner alla saker jag ska ta upp när jag träffar läkaren, men så fort jag sätter mig ner så blir det tomt. Bara tomt. Men jag har lite tid kvar i alla fall.
Så, just nu sitter jag här och är på gränsen till att börja gråta. Go me. Hatar att jag är så jävla förstörd, och dessutom inte vågar visa för folk att jag är det. Det känns i alla fall som att jag har förlorat många personer i mitt liv på sistone. Folk som skulle finnas, men så fort man mår lite sämre, så försvinner de för att de inte orkar med en. Det är nog det värsta, tror jag. Jag vet att det är svårt att leva med personer med psykisk ohälsa (och kronisk, smärtsam sjukdom på det) men man behöver inte säga att man ska finnas och sen inte göra det när det blir för jobbigt? Man kan väl från början säga att man inte vet om man kommer orka.
Just nu? Just nu är det jag som inte orkar, och ingen ser det. Skulle jag inte vara så jävla feg, så skulle jag ta mitt liv. För jag ser inget behov av att fortsätta. Och dessutom skulle alla ha några problem mindre, om jag försvann.
Jag skippar allt det här med presentation än så länge, och kanske skriver ett helt inlägg om det senare. Annars fixar jag presentation så småningom. Men inte idag, och inte just nu i alla fall!
Anledningen? Det finns så mycket jag måste få bort ur min skalle, att jag inte orkar bry mig om en presentation at the very moment.
Något som jag kan berätta nu är att titlar på inlägg kommer vara numrerade, och det kommer alltid komma en låttitel efter. Dessutom ska jag försöka avsluta inlägget med YouTube-klipp (eller liknande) på någon låt som känns extra mycket just den dagen.
Vi börjar som om jag alltid har skrivit här, och som om det är min dagbok. Ni får stå ut!
___________________________________
Sakta men säkert förvandlas jag till en nattuggla, ofrivilligt. Jag kan inte sova. Med varje dag och natt som går så blir det bara sämre. Jag kan gå och lägga mig vid midnatt och hoppas att jag kan somna (note: jag är en person som oftast inte somnar före kl 2, och sover ungefär 5-7 timmar) men det funkar inte. De senaste dagarna har jag inte somnat före kl 4, och idag somnade jag runt kl 6. Och gick upp en timme senare. Känns lite sådär, men det finns inte mycket jag kan göra. Jag har tid till psykiatriker om mindre än en månad, så får ta det då helt enkelt.
Förutom sömn har jag problem med min aptit. Det kan gå en hel dag utan att jag äter. Grejen med mig är - det har varit så i flera år nu - att jag glömmer att jag måste äta. Känner jag inte av hunger under dagen så kommer jag helt enkelt inte tänka på att jag borde äta något. Även om vi äter middagar tillsammans med familjen, det går bara inte. Jag försöker tvinga mig själv, men ja... det är svårt. Jag har ätit väldigt lite igår, och idag, 24 timmar senare ungefär är jag inte hungrig ALLS. Det skrämmer mig om jag ska vara ärlig. Jag är ingen person som skulle vägra äta, eller så. Tvärtom, jag brukar äta en del. Men nu har något blivit fel.
Mina misstankar är att det är något psykiskt. Kan inte sova, kan inte äta. Det känns som en throwback till när jag blev deprimerad första gången (och det gick egentligen aldrig över, jag har haft några antidepressiva, stämningsstabiliserande och neuroleptika, och då har det funkat).
Det har varit lite av och på, min depression. Så jag vet inte om jag ska räkna det som en enda lång, utdragen process eller om jag ska se det som olika tillfällen. Dessutom är det annat som "spökar". Ena läkaren tror att jag är bipolär, och den andra tycker att jag svänger mer åt det schizofrena hållet med mina paranoida psykoser.
Det är by the way också en teori... att det kanske är något i samband med min psykos som gör att jag inte kan sova eller äta. Jag vet inte. Men jag hoppas på att få några svar när jag träffar läkaren.
Det enda jag vet just nu är att jag behöver hjälp, och att jag vill få hjälp.
_________________________________________________
Eftersom jag brukar säga att musik beskriver mig bättre än vad ord kan göra, här kommer en av mina favoriter.
