6.11.16

20. ["A Million Little Pieces"]

Oh boy. Nu har jag varit sådär super-jävla-dålig på att uppdatera. Igen.
Och det har faktiskt hänt saker i mitt liv. Både bra, och dåliga, och jag vet verkligen inte hur jag ska känna.

Måste få ur mig all skit, men jag hittar typ inga ord för att beskriva vad jag känner?
Har börjat träffa en samtalskontakt nu i alla fall. Hon är rätt bra och så, men verkar ha selektiv hörsel, faktiskt...
Typiskt folk som ska lyssna på en. Så fort man vågar öppna sig så lyssnar de aldrig på de sakerna som är viktiga för en, utan som de tror är viktiga. Ugh.

Anyhow.
Jag har gjort slut med A. Känns superkonstigt, faktiskt, men jag vet att det var the right thing to do.
Men det har resulterat i att jag känner mig ännu mer ensam än vad jag vanligtvis gjorde.

Dagarna kommer och går i alla fall. Jag går upp, låtsas göra någonting hela dagarna - förutom två dagar i veckan då jag faktiskt går till min sysselsättning-eller-vad-man-ska-kalla-det - så jag typ överlever. Men känner mig otroligt tom.
Har så många tankar och känslor men lyckas inte beskriva för någon hur det känns. Inte ens för min samtalskontakt. Samtidigt känner jag mig tom. Så förbannat tom.
Det är liksom, tomhet mitt i kaoset. Helt jävla värdelöst.


Egentligen vill jag ligga i sängen och gråta hela dagarna, men jag försöker i alla fall tvinga mig själv att gå upp. Det är det minsta jag kan göra.


_________________________________________________

Avslutar med en Placebo-låt. Egentligen en cover, men tycker Brians röst ger så mycket mer känsla.


15.6.16

19. ["Cry for the Moon"]

Well, here I am again.

Det har gått rätt bra ett tag, faktiskt. Varit utomlands, träffat min stora idol.

Men nu... nu har det blivit sådär irriterande igen. Den jävla ensamheten. Alla tankar. Alla jävla känslor.
Väntar fortfarande på tid till psykologen. Blev lovad den inom tre månader i april, så antar att jag borde få tid snart? Eller?
Men det är så jävla typiskt, varje gång de skriver eller säger "inom" så betyder det ändå att de tänker ta hela jävla tiden på sig, och det betyder mer eller mindre "du får ingen tid tidigare än om tre månader" egentligen.


Vet inte hur mycket mer jag orkar?
En del av mig är så jävla rädd för att dö, på sistone plågas jag av mardrömmar där jag dör och jag vaknar med jobbig ångest. Men den andra delen av mig vill inget annat än att bara lämna det här livet.
Ett tag trodde jag att mina självmordstankar försvann. Jag hade visst fel.

Varje jävla gång man tror man börjar bli bättre så hamnar man på botten igen. Så jävla typiskt.


Jag kan inte ens berätta för någon om mina tankar, eller känslor. Allting känns så löjligt?
Jag är rädd för mig själv. Det är jag.

Förra veckan slog jag i huvudet och fick hjärnskakning. Under veckan som kom efter mådde jag knappt dåligt alls, inga jobbiga tankar, ingenting. Sov rätt mycket också. Enda nackdelen var jobbig huvudvärk och illamående.
Nu när jag mår mycket bättre så har all skit kommit tillbaka. Äckliga saker.

Om det skulle vara säkert att man inte mår skit, förutom fysiskt, efter att ha slagit i huvudet, så skulle jag göra det rätt ofta (obs, när jag fick hjärnskakning så var det faktiskt en olycka, inget jag gjort med flit).


Ärligt talat så vet jag inte var jag ska vända mig nu?
Jag har fastnat. På riktigt. I väntan på en jävla psykologtid. Som jag väntat på sen 2014.
Och det är så satans irriterande, för jag har orkat vänta så många månader nu. Och tänk om de inte skickar den jävla tiden förrän i typ september? Eller senare?


Jag är så jävla rädd för mig själv. Och jag har absolut ingen att prata med om det.
Den där äckliga ensamheten, och vetskapen om att ingen skulle förstå för ingen har varit i din sits, är jobbig. It's eating me from the inside.


Jag vet inte vad jag ska göra nu... förhoppningsvis inget dumt.

1.5.16

18. ["The Noise Inside My Head"]

Och så var vi här igen... efter ett par månader.
Har velat skriva så länge, så många gånger, men så fort jag satte mig vid datorn så försvann all inspiration.

Den senaste tiden har varit väldigt... konstig? Hittar inget bättre ord. När jag tänker efter så har det inte blivit mycket positivt. Rent psykiskt alltså.
Jag fick andra antidepressiva då de gamla fick mig att må skit både fysiskt & psykiskt efter ett tag. Och nu fick jag sömnmedicin också. Vilket är väldigt spännande, måste jag erkänna.

Förra veckan provade jag medicinen - jag blev varnad att den har ganska konstiga effekter och att den börjar verka rätt fort.
Jag märkte inte ens när den började verka och jag fick någon sorts blackout. Det enda jag kommer ihåg är att min mobil började smälta i mina händer, jag försökte skicka meddelanden till folk att komma och ta den ifrån mig, och att mitt rum verkade två, tre gånger större än vad det är och det var så mycket människoliknande skuggor som tittade på mig.
Vad jag inte kommer ihåg är att jag skickade meddelanden till folk tydligen. Två av mina vänner skickade några bilder med texter som jag skickade till dem. De skrev till mig att gå och sova och lägga mobilen ifrån mig, men jag kommer inte ens ihåg att jag skrev något eller att jag fick nåt svar tillbaka.
Efter att ha studerat bilderna en aning kom jag fram till att jag har gått runt i mitt rum och gått ut i hallen också.
Jag har absolut inget minne av det.

När jag tänker på det nu så känner jag delvis att det måste ha varit roligt, men det var så hemskt samtidigt. Det skrämmer mig en aning.

Några av saker jag skrev var:
"Hallucinations so many people anxiety what's my role in m tho and a half hour"
"Does everyone hear luggage men?"
"Honestly it's like ufo"
"My mind has somehow melted every button on device is wrong"
"I'm seriously moving joining them I am not alone please send"
"I think the weird start to the meds is creepy & on hallucinating & yeah I'm of"
"I am not the alien. Plz wake me up"

Jag fick se allt det här morgonen efter. Lyckades sova ovetandes.


Anyhow.
Fick börja "jobba" på en secondhand inte långt härifrån. Känns rätt okej än så länge i alla fall. Får sortera massa saker och se till att det blir ordning i alla pärmar osv.

Annars har det inte varit sådär mycket att göra... ingen hälsar på, nästan ingen som hör av sig.
Känner mig så jävla ensam nuförtiden. And I guess I am.


Första gången någonsin, när det gäller den här bloggen, tänker jag inte lägga upp någon låt på slutet. Dels för att jag inte orkar leta upp nån & dels för att jag inte tror att det finns nån passande låt för det idag.

9.1.16

17. ["The Bitter End"]

Det finns så mycket jag vill skriva, vill verkligen skriva av mig men medicinen har tagit ifrån mig min kreativitet och förmågan att klä mina känslor i ord.
Men samtidigt verkar medicinen hjälpa lite. Jag tror jag har blivit lite gladare, rent allmänt. Saknar kreativiteten bara.

De senaste dagarna har jag varit superledsen. Så ledsen så jag knappt pratade med personer jag vanligtvis pratar massor med. Jag kände en sån stor tomhet, hopplöshet. Det kändes som att om jag öppnade käften och började prata så skulle tårarna börja komma närsomhelst.

Igår var också en hemsk dag. Jag vet inte vad det är som är fel, var felet ligger osv. Och jag önskar jag visste. Åh vad jag önskar.

Rösterna har börjat kommentera igen. Jag som trodde att det var på väg att bli helt okej nu. Tydligen inte.

Nu till en annan sak.
Jag tar antidepressiva och antipsykotisk medicin. För att få bort rösterna, paranoian och depressionen (duh). Eller i alla fall hjälpa lite.
Men, grejen är... när folk frågar vad jag tar för mediciner (nya personer som kommer och hälsar på brukar fråga när de ser att jag tar nån medicin) så säger jag bara "antidepressiva". Jag vet inte om jag skäms, eller om jag helt enkelt är rädd att folk ska döma, men jag vågar verkligen inte berätta att hej, jag mår inte bra, jag hör röster och behöver annan medicin också så jag tar den. Iofs så behöver ingen veta, men t ex min familj. Jag önskar jag vågade berätta varför jag tar den medicinen. De är ändå min familj liksom.
Men det är någonting som inte låter mig berätta? Jag vet inte.


Hursomhelst, vaknade tidigt idag och känner mig så jävla rastlös. Vill göra tusen saker samtidigt men vet inte var jag ska börja. Vill egentligen sova mer, men kommer aldrig kunna somna om nu.


_________________________________________________________

Och här kommer en låt som jag bara älskar.




26.11.15

16. ["From a Distance"]

Nu har jag varit hos läkaren. Han skrev ut antidepressiva.
Jag blev inte mycket klokare av besöket, förutom att för en gångs skull så ställde han massa frågor istället för att säga "Ja, berätta då". Det var så mycket enklare att svara på frågor, och han verkade fråga de rätta svaren.

Vi kom fram till att det har blivit bättre med rösterna. De har inte försvunnit helt, men de kommenterar inte längre vad jag gör. Vilket är ett plus. Sen kanske höjer vi den andra medicinen och ser om de försvinner.

Annars är det skit, som vanligt. Jag bryr mig för mycket om små saker, som inte betyder ett skit egentligen. Men det är så irriterande.
Jag hatar att se andra människor lyckas, när jag själv ligger på botten för tillfället.

Läkaren ville sjukskriva mig i minst ett år till i alla fall. Och det är nog okej för mig, men jag vill gärna ha något att göra. I alla fall någon sorts volontärarbete t ex. Typ secondhand eller något. Där jag inte behöver göra så satans mycket men så jag ändå kommer ut bland folk typ.

Men vi får se hur det blir med allt. Jag orkar inte ens tänka på det. Har redan ångest så fort jag tänker på februari. Och snart är det jul också and fuck it all, jag gillar inte julen, då man ska vara social och alla frågar vad man gör och sen blir det "jaha..." när man berättar att man är sjukskriven... fuck it.
Nu vill jag gråta. Hatar vissa delar av min familj för de är så jävla trångsynta och icke-förstående.


_____________________________________________________________


27.9.15

15. ["Skinned"]

Is that my voice I can hear in my head
Faces are fading, uncertain what's said
Is this what I get now for being alive
This seething aggression and wishing you'd die


Allting är så fel. Så fel det bara kan vara.
Det har hänt en grej, jag kunde inte stå emot och 2,5 år utan självskadebeteende är åt helvete.
Grejen är mer att det känndes inte ens som jag. Som om jag inte var där.
Som om någon annan tog över.
Sen "vaknade" jag till och var inte ens besviken. Jag skrattade bara.
Vem fan skrattar åt sånt?
Vad är det för fel på mig?


Har äntligen fått tid till läkaren.
I november.
Kommer ha så mycket att berätta, men kommer säkert knappt berätta ett skit. Som vanligt.

Nu har jag faktiskt haft några bra dagar, förutom några få stunder då jag var sådär "meh". Men idag är jag hyper. Och det brukar sluta med att jag landar på botten, ordentligt, med en hög jävla duns.
Det känns som att den stunden håller på att komma nu, ärligt talat.
Jag känner att jag nånstans på djupet är ledsen, och vill få ur mig allting men vet inte hur eller så...

Jag tror jag ska ta en promenad. Vet inte om jag ska gå själv, eller med någon. Om jag går själv så kan jag lyssna på musik - som jag blivit så beroende av. Om jag går med någon så kan jag i alla fall prata.
Vi får se hur jag gör.

Jag vill bara må bra. Nu. På en gång.



Revealing the monster, so incensed and so terrible
No more control of what he really is
He bleeds his possession out
Deals his aggression out


He feels so empowered now
He acts like he's some kind of god

_____________________________________________________________________
Kör på en låt där texten i inlägget kommer ifrån!




14.9.15

14. ["Tripout"]

Kvällar är hemska. Så fort jag lägger mig ner i sängen så hör jag dem. Någonstans där är de.
De pratar, kommenterar, har konversationer med varandra.
Känslan är så hemsk, när man känner sig utanför även när det är ens eget sinne.
Jag förstår utanför-känslan när det gäller vänner som skiter i mig. Men det är jobbigt och äckligt när hjärnan gör så mot en.
De pratar med varandra, och jag säger åt dem att hålla käften. Det brukar inte fungera.
Ibland känns det som att de vill prata med mig, inte bara kommentera. Som om de var intelligenta.
Men vad är det ens egentligen, och varför hör jag dem? Äckliga röster.

Idag är det måndag. Och det är ingen bra dag i mitt liv.
De senaste dagarna har iofs inte varit så bra alls. Jag pendlar mellan att vara on top of the world och att vara på botten. Konstant. Det är smärtsamt.
Ännu mer smärtsamt när jag vet att ingen förstår.


Känslan av att vilja försvinna. Den är så hemsk.
Det kommer stunder då jag vill börja skada mig själv igen. Ordentligt.
Och jag vill dö.
Men jag försöker att låta bli att göra något dumt. Jag hoppas, konstigt nog, att en dag blir allting bättre. Att jag blir friskare. Att jag kommer klara av livet.
Men just nu känns det inte så, alls.

Jag önskar lite att jag vågade prata med min familj om hur jag mår. För de vet så lite om det, egentligen. De känner inte till rösterna, eller självmordstankar. De vet om paranoian, men den förstår de inte riktigt. I can't blame them, det är komplicerat.
Jag menar, jag själv förstår inte hur jag kan tro vissa saker, and yet I do. Jag är så fucked up bara.
Nu spelas John Barrowmans You Raise Me Up. Den kommer få mig att gråta, jag känner det på mig.

Hur gör man för att överleva, och må bra?
Det funkar inte med "ryck upp dig", eller "det går över". Jag har tagit promenader, jag har tänkt positivt. Men mitt sinne förstör så mycket. Och jag kan inte kontrollera det.
För jag vill verkligen inte känna så - men vissa verkar tro att jag mår dåligt med flit? Och att det är så lätt att bara sluta vara deprimerad.
Hej, jag har varit deprimerad halva mitt liv, det verkar inte gå över. Men sure, promenader och positivt tänkande kommer DEFINITIVT få bort alla mina bekymmer.

Jag är en fuck up, jag vet det. Jag önskar bara att jag var frisk, och kunde fungera ordentligt.
Även om det verkar som att jag klarar av livet rätt bra.
I don't.

Jag vet inte vad som är jobbigast just nu. Röster? Självmordstankar? Känslan att vilja skada sig själv? Eller kanske, faktiskt, det faktum att ingen kommer och hälsar på.
De förväntar sig att jag ska hälsa på i tid och otid, men när jag undrar om de kan komma hit så är det för dyrt, de har inte tid, blablabla. I've heard that all before. De har haft ett fucking jävla år på sig att komma och hälsa på.

Nu vill jag ha en drink. Eller vin. Och helst smärtstillande samtidigt.
Fick en bättre låt nu. Blue Gillespie hjälper otroligt mycket när jag mår såhär. Det känns som att ilskan kan försvinna bara när jag lyssnar på dem.

Jag ska dricka mer kaffe. Jag behöver det.
För övrigt så ska jag träffa läkaren någon gång, antagligen inte så snart. Jag hoppas jag orkar skriva ner alla tankar och skit och vågar ta upp det med honom för en gångs skull.

Nåja. Mer kaffe it is.


_______________________________________________________________________

Och idag får Blue Gillespie stå för musiken. Låt nummer 666 på min Spotify-lista.