5. ["Zero Endorphine"]

Upptäckte precis hur svårt det är att välja en titel till inlägget... jag må ha en lista med nästan 600 olika låtar, men ibland passar absolut ingenting?

Idag hade jag en a-ok dag i alla fall. Otroligt nog. Den var inte så produktiv, men det är inte mina dagar längre.
Om jag går upp överhuvudtaget så räknas det som produktivt. Jag har ju liksom ingenting att gå upp för? Kan lika gärna sova bort mina dagar känns det som. Men idag gick jag upp ändå, och sen åkte jag med Luu till psykologen. Det vill säga, Luu hade ett möte och jag satt i väntrummet i en timme. Tog i alla fall en bok med mig (John Barrowmans andra biografi, I Am What I Am. För er insatta, ni kommer nu fatta var min beskrivning av bloggen kommer ifrån)
Mitt nördhjärta skrek dessutom efter min Barrowman-dos, så kollade på Desperate Housewives-avsnitt där han är med. Men nog om det.


Fick i alla fall huvudvärk, och min nervsjukdom slog mig på käften (mer eller mindre bokstavligt talat). Nu är det lite bättre, men bara för det så börjar mitt knä jävlas.
Har man känt mig länge så vet man hur min kropp avskyr mig. Kroniska nervsjukdomar, reumatism, lätt för nerv- och ledinflammationer, migräner. Går nog inte en månad utan ett enda migränanfall. Suck.

Nåja. Snart ska jag försöka sova (men det slutar ofta med att jag ligger där och tänker) så slipper jag förhoppningsvis smärtan! De senaste dagarna har jag haft ganska fina drömmar också. Förutom precis innan jag ska sova, för de jävlarna som skriker innan jag ska sova har kommit tillbaka. Äckliga jävla varelser. Jag hatar dem.


Och nu fick jag mig själv att inte vilja gå och sova inatt. Grattis A.

By the way. Hittade en av mina gamla bloggar. Jag förstår inte varför jag inte tar bort den. Den är ju jobbig.
Men samtidigt är det väl ändå skönt att veta att den finns där ute.

Jag vet inte. Det är så konstigt, alltihop. Varje dag/kväll sitter jag och undrar varför jag fortsätter, egentligen.
Jag bara gör det. Vaknar varje dag, och allt är skit.
Det enda som någonsin fått mig att orka med livet var Abilify. Tråkigt nog? Känns lite tråkigt ju att man behöver medicin för att orka...

___________________________________________________

Eftersom jag inte vill ha bara deppiga låtar här, så får ni en av favoriter, som får mig att le:

4. ["Suicide Note Lullaby"]

Ännu ett konstigt inlägg, och kommer antagligen inte ens få fram det jag vill få fram, but whatever.
Idag har jag en konstig dag. Min nervsjukdom jävlas dessutom och jag orkar inte med livet just idag.
Samtidigt orkar jag, för att jag tänker på alla som har tagit livet av sig. Det är intressant hur självmord har blivit en del av mitt liv. På ett sätt.
När man var liten så skulle man växa upp, gifta sig, allt sånt där... fint.
Men livet hade andra planer, antar jag.

Mitt tanketåg spårar då och då, och jag hamnar någonstans där jag inte borde vara, mentalt.
Idag har det stannat på stationen "Självmord", och jag lyckades till och med gräva fram en låt/dikt som jag har skrivit typ... 2010? Jag tycker om den, även om grammatiken är skit och allt sånt där, men det var ändå för fem år sedan och engelska är mitt tredje språk. Stå ut.

Jag skriver "låt/dikt", eftersom jag skrev den som en dikt, men när jag spelade i ett band så gjorde vi/de den till en låt. Jag hade ingen titel, men bandmedlemmarna tyckte att "No Options Left" skulle passa. So here goes:

"At the edge, on the top of the building

She is standing

She is standing there, wondering

About a perfect ending

She comes closer, she looks down

Turns her head around

Watching stars, standing there, she counts

How long she'll fall to the ground

Before she'd take a step forward

She would think through it all

Once again

She was thinking 'bout her life

She sat down

All the memories passed by

A tear appeared in her eye

One tear chased the another

There was no time to bother

Herself

When her friends left her alone

And the love of her life had gone

She couldn't take it anymore

Once, when she saw a light of hope

She believed it'll be alright

But then someone turned off the light

It became forever dark

Her beloved mother died

She had nowhere left to hide

She'd always say "It's okay"

Even if she felt the worst

She was strong on the surface

But inside, there was a war

She was fighting with herself

With her feelings, with her thoughts

She was slowly breaking down

Now she's sitting on the roof

Fighting with her fucked up mind

It is time

She gets up, she's so sure

She is taking a step back

And after that three another

Now she runs, to the edge

There are no options left

She falls

Once her friends discover the truth

It'll be too late

She died.

...full of love, and full of hate."

Som sagt, det var för några år sedan. Jag skrev den mitt i natten när jag inte kunde sova och funderade på att ta livet av mig. Det var något jag ofta gjorde då - jag skrev dikter. För att få bort mina självmordstankar, skrev jag om någon annan som tog livet av sig. På det sättet dog jag. Samtidigt inte. 

Nu har jag en hel hög med dikter bredvid mig. Hittade till och med dikter från april 2007, när vi fortfarande bodde i Polen. Redan där har jag tydligen lyckats beskriva min depression. Det var intressant att se och läsa, i alla fall.

Nåja. Snart är det februari. Det är lite mindre än tre veckor kvar tills jag träffar läkaren! Och jag borde skriva ner all skit, men jag vet inte... vi får se. Inte nu.
Antagligen blir det mitt i natten när jag inte kan sova, och mår skit. 

Vad ska jag göra nu?
Vill måla, vill rita, vill skriva. Vill tusen saker samtidigt. Men jag blir så lättirriterad när jag inte lyckas med det jag gör, och ger upp, börjar på nästa grej och så om och om, en ond cirkel. 

Ska antagligen ligga ner och tänka. Eller uppdatera mina Spotify-listor! 

Behöver mer smärtstillande tror jag. Ansiktet ger sig inte.

___________________________________________________

Kärlek på den här.

3. ["The Devil's In The Detail"]

Egentligen mår jag inte skit just nu-just nu, men det beror nog på att jag har precis fått i mig lite vodka och väntar på någonting. Annars har det varit uppochner, mest ner, hela dagen.
Vaknade superljudkänslig, efter att jag blev så less på allting igår och tog lugnande/sömnmedicin för att kunna sova en natt i alla fall. Gick runt med luva på, och hörlurar i, för att slippa all ljud. Men nu är det lite bättre och jag lyssnar på musik.
Just nu är det Gareth David-Lloyds röst som får göra mig sällskap, faktiskt. Har en förkärlek till "The Fergal" om jag ska vara ärlig. Älskar gitarren i refrängen.

Anyhow. Innan jag skriver massa onödiga saker.
Jag är en förvirrad liten skit, och om två veckor (well, tretton dagar) fyller jag år. Ville inte ha en födelsedagsfest men nu blir det nog så att jag kommer göra något-sådär-festliknande-firande-eller-nåt. Men, vi ska käka tacos so I'm not complaining.

Igår hade jag en skitkväll i alla fall. Det var då jag bestämde mig för att jag ska sova bort skiten, för stunden.
För stunden för att, ja... när man vaknar så har inte problemen mirakulöst försvunnit. De är kvar, bara det att det är en ny dag.
Jag vet egentligen inte varför jag mådde så dåligt just igår, för nu när jag tittar på det hela så var det något som jag egentligen inte bryr mig om nämnvärt mycket. Något jag är van vid liksom.

Idag? Idag är det "meh", men som jag nämnde tidigare, i början av inlägget, så har jag fått i mig lite vodka och därför är det runt "okej" just nu.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, bara få bort så jag slipper det i skallen. Men jag är så tom just nu? Alkoholen har fått göra sitt och tja... det känns lite problemfritt at the very moment. Vilket egentligen är fint det också, tror jag.

Avslutar med en låt som har varit på repeat hela helgen, känns det som.

___________________________________________________________

Refrängen talar till mig på en spirituell nivå, typ.

2. ["Where Is My Mind?"]

Det här blir nog ett konstigt inlägg, men vi kör ändå.
Har försökt hela dagen att klä mina tankar och känslor i ord, men det har inte riktigt gått... få se om det funkar nu. 

Känner mig så ensam, och vilse. Jag vet inte riktigt längre vem jag är eller vem jag vill bli.
Men ensamheten gör mest ont. Samtidigt har jag svårt att prata med folk nu när jag mår så dåligt. Jag pratar knappt med min kärlek till exempel, och det känns konstigt. Men jag känner inte riktigt något behov av att prata med människor...
Det finns en person jag pratar med varje dag, och det räcker för mig faktiskt. En person som förstår mig mer än någon annan, misstänker jag. Som jag har fått sån bra kontakt med. 

Hur som helst, ingenting känns bra, och jag vet att det inte kommer "gå över" bara sådär.
Jag vill att tiden ska gå snabbare, så jag får träffa läkaren. Jag vill inte må såhär.
Kan fortfarande inte riktigt sova, men lyckades få i mig lite mat idag i alla fall. Är verkligen glad för det!

Hade egentligen en helt okej dag, tills jag såg något på Facebook och ja... boom, så blev jag ledsen. Superledsen. Mår fortfarande så. Det kommer nog inte bli bättre. Även om jag har lyssnat på musik som gör mig glad, och sånt. Det går bara inte just nu.

På det hela är det en viktig grej i mitt liv som jag börjar ifrågasätta, och vågar knappt prata med någon om det. Många har erbjudit sin hjälp men jag vågar inte ta steget och försöka förklara, för jag tror inte att det går att förklara vad jag känner. Det finns en person jag skulle vilja berätta för, men det känns löjligt. Jag vet inte, jag kanske skriver om det här någon dag. 

Jag borde skriva ner alla saker jag ska ta upp när jag träffar läkaren, men så fort jag sätter mig ner så blir det tomt. Bara tomt. Men jag har lite tid kvar i alla fall.

Så, just nu sitter jag här och är på gränsen till att börja gråta. Go me.
Hatar att jag är så jävla förstörd, och dessutom inte vågar visa för folk att jag är det.
Det känns i alla fall som att jag har förlorat många personer i mitt liv på sistone. Folk som skulle finnas, men så fort man mår lite sämre, så försvinner de för att de inte orkar med en. Det är nog det värsta, tror jag.
Jag vet att det är svårt att leva med personer med psykisk ohälsa (och kronisk, smärtsam sjukdom på det) men man behöver inte säga att man ska finnas och sen inte göra det när det blir för jobbigt? Man kan väl från början säga att man inte vet om man kommer orka. 

Just nu? Just nu är det jag som inte orkar, och ingen ser det. Skulle jag inte vara så jävla feg, så skulle jag ta mitt liv. För jag ser inget behov av att fortsätta. Och dessutom skulle alla ha några problem mindre, om jag försvann. 

___________________________________________________________________

1. ["Don't Fence Me In"]

Jag skippar allt det här med presentation än så länge, och kanske skriver ett helt inlägg om det senare. Annars fixar jag presentation så småningom. Men inte idag, och inte just nu i alla fall!
Anledningen? Det finns så mycket jag måste få bort ur min skalle, att jag inte orkar bry mig om en presentation at the very moment.

Något som jag kan berätta nu är att titlar på inlägg kommer vara numrerade, och det kommer alltid komma en låttitel efter. Dessutom ska jag försöka avsluta inlägget med YouTube-klipp (eller liknande) på någon låt som känns extra mycket just den dagen.

Vi börjar som om jag alltid har skrivit här, och som om det är min dagbok. Ni får stå ut!
___________________________________

Sakta men säkert förvandlas jag till en nattuggla, ofrivilligt. Jag kan inte sova. Med varje dag och natt som går så blir det bara sämre. Jag kan gå och lägga mig vid midnatt och hoppas att jag kan somna (note: jag är en person som oftast inte somnar före kl 2, och sover ungefär 5-7 timmar) men det funkar inte. De senaste dagarna har jag inte somnat före kl 4, och idag somnade jag runt kl 6. Och gick upp en timme senare. Känns lite sådär, men det finns inte mycket jag kan göra. Jag har tid till psykiatriker om mindre än en månad, så får ta det då helt enkelt.

Förutom sömn har jag problem med min aptit. Det kan gå en hel dag utan att jag äter. Grejen med mig är - det har varit så i flera år nu - att jag glömmer att jag måste äta. Känner jag inte av hunger under dagen så kommer jag helt enkelt inte tänka på att jag borde äta något.
Även om vi äter middagar tillsammans med familjen, det går bara inte. Jag försöker tvinga mig själv, men ja... det är svårt. Jag har ätit väldigt lite igår, och idag, 24 timmar senare ungefär är jag inte hungrig ALLS.
Det skrämmer mig om jag ska vara ärlig. Jag är ingen person som skulle vägra äta, eller så. Tvärtom, jag brukar äta en del. Men nu har något blivit fel.

Mina misstankar är att det är något psykiskt. Kan inte sova, kan inte äta. Det känns som en throwback till när jag blev deprimerad första gången (och det gick egentligen aldrig över, jag har haft några antidepressiva, stämningsstabiliserande och neuroleptika, och då har det funkat).

Det har varit lite av och på, min depression. Så jag vet inte om jag ska räkna det som en enda lång, utdragen process eller om jag ska se det som olika tillfällen.
Dessutom är det annat som "spökar". Ena läkaren tror att jag är bipolär, och den andra tycker att jag svänger mer åt det schizofrena hållet med mina paranoida psykoser.
Det är by the way också en teori... att det kanske är något i samband med min psykos som gör att jag inte kan sova eller äta. Jag vet inte. Men jag hoppas på att få några svar när jag träffar läkaren.

Det enda jag vet just nu är att jag behöver hjälp, och att jag vill få hjälp.


_________________________________________________

Eftersom jag brukar säga att musik beskriver mig bättre än vad ord kan göra, här kommer en av mina favoriter.