Allting är så fel. Så fel det bara kan vara.
Det har hänt en grej, jag kunde inte stå emot och 2,5 år utan självskadebeteende är åt helvete.
Grejen är mer att det känndes inte ens som jag. Som om jag inte var där.
Som om någon annan tog över.
Sen "vaknade" jag till och var inte ens besviken. Jag skrattade bara.
Vem fan skrattar åt sånt?
Vad är det för fel på mig?
Har äntligen fått tid till läkaren.
I november.
Kommer ha så mycket att berätta, men kommer säkert knappt berätta ett skit. Som vanligt.
Nu har jag faktiskt haft några bra dagar, förutom några få stunder då jag var sådär "meh". Men idag är jag hyper. Och det brukar sluta med att jag landar på botten, ordentligt, med en hög jävla duns.
Det känns som att den stunden håller på att komma nu, ärligt talat.
Jag känner att jag nånstans på djupet är ledsen, och vill få ur mig allting men vet inte hur eller så...
Jag tror jag ska ta en promenad. Vet inte om jag ska gå själv, eller med någon. Om jag går själv så kan jag lyssna på musik - som jag blivit så beroende av. Om jag går med någon så kan jag i alla fall prata.
Vi får se hur jag gör.
Jag vill bara må bra. Nu. På en gång.
Revealing the monster, so incensed and so terrible
Kvällar är hemska. Så fort jag lägger mig ner i sängen så hör jag dem. Någonstans där är de.
De pratar, kommenterar, har konversationer med varandra.
Känslan är så hemsk, när man känner sig utanför även när det är ens eget sinne.
Jag förstår utanför-känslan när det gäller vänner som skiter i mig. Men det är jobbigt och äckligt när hjärnan gör så mot en.
De pratar med varandra, och jag säger åt dem att hålla käften. Det brukar inte fungera.
Ibland känns det som att de vill prata med mig, inte bara kommentera. Som om de var intelligenta.
Men vad är det ens egentligen, och varför hör jag dem? Äckliga röster.
Idag är det måndag. Och det är ingen bra dag i mitt liv.
De senaste dagarna har iofs inte varit så bra alls. Jag pendlar mellan att vara on top of the world och att vara på botten. Konstant. Det är smärtsamt.
Ännu mer smärtsamt när jag vet att ingen förstår.
Känslan av att vilja försvinna. Den är så hemsk.
Det kommer stunder då jag vill börja skada mig själv igen. Ordentligt.
Och jag vill dö.
Men jag försöker att låta bli att göra något dumt. Jag hoppas, konstigt nog, att en dag blir allting bättre. Att jag blir friskare. Att jag kommer klara av livet.
Men just nu känns det inte så, alls.
Jag önskar lite att jag vågade prata med min familj om hur jag mår. För de vet så lite om det, egentligen. De känner inte till rösterna, eller självmordstankar. De vet om paranoian, men den förstår de inte riktigt. I can't blame them, det är komplicerat.
Jag menar, jag själv förstår inte hur jag kan tro vissa saker, and yet I do. Jag är så fucked up bara.
Nu spelas John Barrowmans You Raise Me Up. Den kommer få mig att gråta, jag känner det på mig.
Hur gör man för att överleva, och må bra?
Det funkar inte med "ryck upp dig", eller "det går över". Jag har tagit promenader, jag har tänkt positivt. Men mitt sinne förstör så mycket. Och jag kan inte kontrollera det.
För jag vill verkligen inte känna så - men vissa verkar tro att jag mår dåligt med flit? Och att det är så lätt att bara sluta vara deprimerad.
Hej, jag har varit deprimerad halva mitt liv, det verkar inte gå över. Men sure, promenader och positivt tänkande kommer DEFINITIVT få bort alla mina bekymmer.
Jag är en fuck up, jag vet det. Jag önskar bara att jag var frisk, och kunde fungera ordentligt.
Även om det verkar som att jag klarar av livet rätt bra.
I don't.
Jag vet inte vad som är jobbigast just nu. Röster? Självmordstankar? Känslan att vilja skada sig själv? Eller kanske, faktiskt, det faktum att ingen kommer och hälsar på.
De förväntar sig att jag ska hälsa på i tid och otid, men när jag undrar om de kan komma hit så är det för dyrt, de har inte tid, blablabla. I've heard that all before. De har haft ett fucking jävla år på sig att komma och hälsa på.
Nu vill jag ha en drink. Eller vin. Och helst smärtstillande samtidigt.
Fick en bättre låt nu. Blue Gillespie hjälper otroligt mycket när jag mår såhär. Det känns som att ilskan kan försvinna bara när jag lyssnar på dem.
Jag ska dricka mer kaffe. Jag behöver det.
För övrigt så ska jag träffa läkaren någon gång, antagligen inte så snart. Jag hoppas jag orkar skriva ner alla tankar och skit och vågar ta upp det med honom för en gångs skull.
