Well, here I am again.
Det har gått rätt bra ett tag, faktiskt. Varit utomlands, träffat min stora idol.
Men nu... nu har det blivit sådär irriterande igen. Den jävla ensamheten. Alla tankar. Alla jävla känslor.
Väntar fortfarande på tid till psykologen. Blev lovad den inom tre månader i april, så antar att jag borde få tid snart? Eller?
Men det är så jävla typiskt, varje gång de skriver eller säger "inom" så betyder det ändå att de tänker ta hela jävla tiden på sig, och det betyder mer eller mindre "du får ingen tid tidigare än om tre månader" egentligen.
Vet inte hur mycket mer jag orkar?
En del av mig är så jävla rädd för att dö, på sistone plågas jag av mardrömmar där jag dör och jag vaknar med jobbig ångest. Men den andra delen av mig vill inget annat än att bara lämna det här livet.
Ett tag trodde jag att mina självmordstankar försvann. Jag hade visst fel.
Varje jävla gång man tror man börjar bli bättre så hamnar man på botten igen. Så jävla typiskt.
Jag kan inte ens berätta för någon om mina tankar, eller känslor. Allting känns så löjligt?
Jag är rädd för mig själv. Det är jag.
Förra veckan slog jag i huvudet och fick hjärnskakning. Under veckan som kom efter mådde jag knappt dåligt alls, inga jobbiga tankar, ingenting. Sov rätt mycket också. Enda nackdelen var jobbig huvudvärk och illamående.
Nu när jag mår mycket bättre så har all skit kommit tillbaka. Äckliga saker.
Om det skulle vara säkert att man inte mår skit, förutom fysiskt, efter att ha slagit i huvudet, så skulle jag göra det rätt ofta (obs, när jag fick hjärnskakning så var det faktiskt en olycka, inget jag gjort med flit).
Ärligt talat så vet jag inte var jag ska vända mig nu?
Jag har fastnat. På riktigt. I väntan på en jävla psykologtid. Som jag väntat på sen 2014.
Och det är så satans irriterande, för jag har orkat vänta så många månader nu. Och tänk om de inte skickar den jävla tiden förrän i typ september? Eller senare?
Jag är så jävla rädd för mig själv. Och jag har absolut ingen att prata med om det.
Den där äckliga ensamheten, och vetskapen om att ingen skulle förstå för ingen har varit i din sits, är jobbig. It's eating me from the inside.
Jag vet inte vad jag ska göra nu... förhoppningsvis inget dumt.
