23.1.15

2. ["Where Is My Mind?"]

Det här blir nog ett konstigt inlägg, men vi kör ändå.
Har försökt hela dagen att klä mina tankar och känslor i ord, men det har inte riktigt gått... få se om det funkar nu. 

Känner mig så ensam, och vilse. Jag vet inte riktigt längre vem jag är eller vem jag vill bli.
Men ensamheten gör mest ont. Samtidigt har jag svårt att prata med folk nu när jag mår så dåligt. Jag pratar knappt med min kärlek till exempel, och det känns konstigt. Men jag känner inte riktigt något behov av att prata med människor...
Det finns en person jag pratar med varje dag, och det räcker för mig faktiskt. En person som förstår mig mer än någon annan, misstänker jag. Som jag har fått sån bra kontakt med. 

Hur som helst, ingenting känns bra, och jag vet att det inte kommer "gå över" bara sådär.
Jag vill att tiden ska gå snabbare, så jag får träffa läkaren. Jag vill inte må såhär.
Kan fortfarande inte riktigt sova, men lyckades få i mig lite mat idag i alla fall. Är verkligen glad för det!

Hade egentligen en helt okej dag, tills jag såg något på Facebook och ja... boom, så blev jag ledsen. Superledsen. Mår fortfarande så. Det kommer nog inte bli bättre. Även om jag har lyssnat på musik som gör mig glad, och sånt. Det går bara inte just nu.

På det hela är det en viktig grej i mitt liv som jag börjar ifrågasätta, och vågar knappt prata med någon om det. Många har erbjudit sin hjälp men jag vågar inte ta steget och försöka förklara, för jag tror inte att det går att förklara vad jag känner. Det finns en person jag skulle vilja berätta för, men det känns löjligt. Jag vet inte, jag kanske skriver om det här någon dag. 

Jag borde skriva ner alla saker jag ska ta upp när jag träffar läkaren, men så fort jag sätter mig ner så blir det tomt. Bara tomt. Men jag har lite tid kvar i alla fall.


Så, just nu sitter jag här och är på gränsen till att börja gråta. Go me.
Hatar att jag är så jävla förstörd, och dessutom inte vågar visa för folk att jag är det.
Det känns i alla fall som att jag har förlorat många personer i mitt liv på sistone. Folk som skulle finnas, men så fort man mår lite sämre, så försvinner de för att de inte orkar med en. Det är nog det värsta, tror jag.
Jag vet att det är svårt att leva med personer med psykisk ohälsa (och kronisk, smärtsam sjukdom på det) men man behöver inte säga att man ska finnas och sen inte göra det när det blir för jobbigt? Man kan väl från början säga att man inte vet om man kommer orka. 


Just nu? Just nu är det jag som inte orkar, och ingen ser det. Skulle jag inte vara så jävla feg, så skulle jag ta mitt liv. För jag ser inget behov av att fortsätta. Och dessutom skulle alla ha några problem mindre, om jag försvann. 

___________________________________________________________________