28.1.15

5. ["Zero Endorphine"]

Upptäckte precis hur svårt det är att välja en titel till inlägget... jag må ha en lista med nästan 600 olika låtar, men ibland passar absolut ingenting?

Idag hade jag en a-ok dag i alla fall. Otroligt nog. Den var inte så produktiv, men det är inte mina dagar längre.
Om jag går upp överhuvudtaget så räknas det som produktivt. Jag har ju liksom ingenting att gå upp för? Kan lika gärna sova bort mina dagar känns det som. Men idag gick jag upp ändå, och sen åkte jag med Luu till psykologen. Det vill säga, Luu hade ett möte och jag satt i väntrummet i en timme. Tog i alla fall en bok med mig (John Barrowmans andra biografi, I Am What I Am. För er insatta, ni kommer nu fatta var min beskrivning av bloggen kommer ifrån)
Mitt nördhjärta skrek dessutom efter min Barrowman-dos, så kollade på Desperate Housewives-avsnitt där han är med. Men nog om det.


Fick i alla fall huvudvärk, och min nervsjukdom slog mig på käften (mer eller mindre bokstavligt talat). Nu är det lite bättre, men bara för det så börjar mitt knä jävlas.
Har man känt mig länge så vet man hur min kropp avskyr mig. Kroniska nervsjukdomar, reumatism, lätt för nerv- och ledinflammationer, migräner. Går nog inte en månad utan ett enda migränanfall. Suck.

Nåja. Snart ska jag försöka sova (men det slutar ofta med att jag ligger där och tänker) så slipper jag förhoppningsvis smärtan! De senaste dagarna har jag haft ganska fina drömmar också. Förutom precis innan jag ska sova, för de jävlarna som skriker innan jag ska sova har kommit tillbaka. Äckliga jävla varelser. Jag hatar dem.


Och nu fick jag mig själv att inte vilja gå och sova inatt. Grattis A.

By the way. Hittade en av mina gamla bloggar. Jag förstår inte varför jag inte tar bort den. Den är ju jobbig.
Men samtidigt är det väl ändå skönt att veta att den finns där ute.

Jag vet inte. Det är så konstigt, alltihop. Varje dag/kväll sitter jag och undrar varför jag fortsätter, egentligen.
Jag bara gör det. Vaknar varje dag, och allt är skit.
Det enda som någonsin fått mig att orka med livet var Abilify. Tråkigt nog? Känns lite tråkigt ju att man behöver medicin för att orka...

___________________________________________________

Eftersom jag inte vill ha bara deppiga låtar här, så får ni en av favoriter, som får mig att le:



26.1.15

4. ["Suicide Note Lullaby"]

Ännu ett konstigt inlägg, och kommer antagligen inte ens få fram det jag vill få fram, but whatever.
Idag har jag en konstig dag. Min nervsjukdom jävlas dessutom och jag orkar inte med livet just idag.
Samtidigt orkar jag, för att jag tänker på alla som har tagit livet av sig. Det är intressant hur självmord har blivit en del av mitt liv. På ett sätt.
När man var liten så skulle man växa upp, gifta sig, allt sånt där... fint.
Men livet hade andra planer, antar jag.

Mitt tanketåg spårar då och då, och jag hamnar någonstans där jag inte borde vara, mentalt.
Idag har det stannat på stationen "Självmord", och jag lyckades till och med gräva fram en låt/dikt som jag har skrivit typ... 2010? Jag tycker om den, även om grammatiken är skit och allt sånt där, men det var ändå för fem år sedan och engelska är mitt tredje språk. Stå ut.

Jag skriver "låt/dikt", eftersom jag skrev den som en dikt, men när jag spelade i ett band så gjorde vi/de den till en låt. Jag hade ingen titel, men bandmedlemmarna tyckte att "No Options Left" skulle passa. So here goes:


"At the edge, on the top of the building
She is standing
She is standing there, wondering
About a perfect ending

She comes closer, she looks down
Turns her head around
Watching stars, standing there, she counts
How long she'll fall to the ground

Before she'd take a step forward
She would think through it all
Once again


She was thinking 'bout her life
She sat down
All the memories passed by
A tear appeared in her eye
One tear chased the another
There was no time to bother
Herself

When her friends left her alone
And the love of her life had gone
She couldn't take it anymore

Once, when she saw a light of hope
She believed it'll be alright
But then someone turned off the light

It became forever dark
Her beloved mother died
She had nowhere left to hide

She'd always say "It's okay"
Even if she felt the worst
She was strong on the surface
But inside, there was a war

She was fighting with herself
With her feelings, with her thoughts
She was slowly breaking down

Now she's sitting on the roof
Fighting with her fucked up mind
It is time

She gets up, she's so sure
She is taking a step back
And after that three another

Now she runs, to the edge
There are no options left
She falls

Once her friends discover the truth
It'll be too late
She died.

...full of love, and full of hate."



Som sagt, det var för några år sedan. Jag skrev den mitt i natten när jag inte kunde sova och funderade på att ta livet av mig. Det var något jag ofta gjorde då - jag skrev dikter. För att få bort mina självmordstankar, skrev jag om någon annan som tog livet av sig. På det sättet dog jag. Samtidigt inte. 

Nu har jag en hel hög med dikter bredvid mig. Hittade till och med dikter från april 2007, när vi fortfarande bodde i Polen. Redan där har jag tydligen lyckats beskriva min depression. Det var intressant att se och läsa, i alla fall.



Nåja. Snart är det februari. Det är lite mindre än tre veckor kvar tills jag träffar läkaren! Och jag borde skriva ner all skit, men jag vet inte... vi får se. Inte nu.
Antagligen blir det mitt i natten när jag inte kan sova, och mår skit. 

Vad ska jag göra nu?
Vill måla, vill rita, vill skriva. Vill tusen saker samtidigt. Men jag blir så lättirriterad när jag inte lyckas med det jag gör, och ger upp, börjar på nästa grej och så om och om, en ond cirkel. 

Ska antagligen ligga ner och tänka. Eller uppdatera mina Spotify-listor! 
Behöver mer smärtstillande tror jag. Ansiktet ger sig inte.

___________________________________________________


Kärlek på den här.


25.1.15

3. ["The Devil's In The Detail"]

Egentligen mår jag inte skit just nu-just nu, men det beror nog på att jag har precis fått i mig lite vodka och väntar på någonting. Annars har det varit uppochner, mest ner, hela dagen.
Vaknade superljudkänslig, efter att jag blev så less på allting igår och tog lugnande/sömnmedicin för att kunna sova en natt i alla fall. Gick runt med luva på, och hörlurar i, för att slippa all ljud. Men nu är det lite bättre och jag lyssnar på musik.
Just nu är det Gareth David-Lloyds röst som får göra mig sällskap, faktiskt. Har en förkärlek till "The Fergal" om jag ska vara ärlig. Älskar gitarren i refrängen.

Anyhow. Innan jag skriver massa onödiga saker.
Jag är en förvirrad liten skit, och om två veckor (well, tretton dagar) fyller jag år. Ville inte ha en födelsedagsfest men nu blir det nog så att jag kommer göra något-sådär-festliknande-firande-eller-nåt. Men, vi ska käka tacos so I'm not complaining.

Igår hade jag en skitkväll i alla fall. Det var då jag bestämde mig för att jag ska sova bort skiten, för stunden.
För stunden för att, ja... när man vaknar så har inte problemen mirakulöst försvunnit. De är kvar, bara det att det är en ny dag.
Jag vet egentligen inte varför jag mådde så dåligt just igår, för nu när jag tittar på det hela så var det något som jag egentligen inte bryr mig om nämnvärt mycket. Något jag är van vid liksom.

Idag? Idag är det "meh", men som jag nämnde tidigare, i början av inlägget, så har jag fått i mig lite vodka och därför är det runt "okej" just nu.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, bara få bort så jag slipper det i skallen. Men jag är så tom just nu? Alkoholen har fått göra sitt och tja... det känns lite problemfritt at the very moment. Vilket egentligen är fint det också, tror jag.

Avslutar med en låt som har varit på repeat hela helgen, känns det som.

___________________________________________________________

Refrängen talar till mig på en spirituell nivå, typ.