10. ["Psycho Boy Jack"]

Idag har varit en rätt okej dag, faktiskt. Jag kunde iofs knappt sova, men jag satt uppe till halv tre någon gång, och ritade/målade typ. Sen vaknade jag rätt tidigt och har gått runt sen dess. Läst boken.
Den är så bra. Men jag tror att det skulle behövas någon sorts "content warning" eller liknande.
Jag är inte mycket för trigger warnings eller content warnings annars, men just den boken är så... hemsk, jobbig, och handlar om självskada och självmord.

I fredags var jag iväg och tog blodprov. Det gick bra.
Idag fick jag papper från Försäkringskassan. Jag får aktivitetsersättning. Det gjorde mig så himla glad. Var så orolig att jag kanske inte är sjuk nog, you know? Att jag kanske ändå inbillar mig all jävla skit och så. Men jag vet inte, jag får såna stunder då paranoian slår till så jävla oväntat.
Särskilt här hemma. Ibland är jag rädd för att prata med familjen för att jag tror de kommer säga hur mycket de hatar mig, att jag har gjort fel och så. Hela tiden är jag rädd. För min egen familj.
Nu vågar jag i alla fall sova med rullgardinen till hälften uppdragen! Men jag måste ha lampan på ändå.

En av de jobbigaste grejerna är att jag inte kan ta konstruktiv kritik som konstruktiv kritik, jag hör bara "du suger, du borde dö". Och mina röster bekräftar det.

Dessutom irriterar jag mig på att jag gömmer allt det där under mina kläder och frisyr. Försöker se cool ut, och så. Men det är bara teater, utklädnad. Man ser inte mitt sanna jag.
It's both a curse and a blessing.


Häromdagen tänkte jag på Francis. 
Han dök upp någon gång 2010, tror jag. Nu har det alltså snart gått 5 år med honom i min skalle.
Det är något jag sällan pratar om, men det finns ett fåtal personer som känner till honom.
Han är den starkaste rösten jag hör. Han kan ta över ibland också, när jag blir sårad eller riktigt ledsen, så tar han över och förvandlar det till ilska. Enorm jävla ilska. Mot allt och alla. Ibland mot mig själv.
Det är så jävla jobbigt, för jag kan bli förbannad utan anledning - Francis håller på då. Kan skrika på familjemedlemmar osv. Något jag annars aldrig skulle göra. It's not me.


Nu ikväll har jag varit hyper, men det börjar lugna ner sig och jag blir ledsen istället.
I början av inlägget var jag glad. Nu? Inte riktigt.
Hatar mig själv. Väldigt mycket.
Det känns ofta som att jag aldrig borde ha fötts. Och att jag bara borde dö. Och oftast vill jag.
Men jag är - ironiskt nog - så satans rädd för döden.

Jag vill bara få en kram.

___________________________________________

Vet inte om jag har lagt upp något med dem, men min bror berättade om dem en gång.
So here comes.