Men samtidigt verkar medicinen hjälpa lite. Jag tror jag har blivit lite gladare, rent allmänt. Saknar kreativiteten bara.
De senaste dagarna har jag varit superledsen. Så ledsen så jag knappt pratade med personer jag vanligtvis pratar massor med. Jag kände en sån stor tomhet, hopplöshet. Det kändes som att om jag öppnade käften och började prata så skulle tårarna börja komma närsomhelst.
Igår var också en hemsk dag. Jag vet inte vad det är som är fel, var felet ligger osv. Och jag önskar jag visste. Åh vad jag önskar.
Rösterna har börjat kommentera igen. Jag som trodde att det var på väg att bli helt okej nu. Tydligen inte.
Nu till en annan sak.
Jag tar antidepressiva och antipsykotisk medicin. För att få bort rösterna, paranoian och depressionen (duh). Eller i alla fall hjälpa lite.
Men, grejen är... när folk frågar vad jag tar för mediciner (nya personer som kommer och hälsar på brukar fråga när de ser att jag tar nån medicin) så säger jag bara "antidepressiva". Jag vet inte om jag skäms, eller om jag helt enkelt är rädd att folk ska döma, men jag vågar verkligen inte berätta att hej, jag mår inte bra, jag hör röster och behöver annan medicin också så jag tar den. Iofs så behöver ingen veta, men t ex min familj. Jag önskar jag vågade berätta varför jag tar den medicinen. De är ändå min familj liksom.
Men det är någonting som inte låter mig berätta? Jag vet inte.
Hursomhelst, vaknade tidigt idag och känner mig så jävla rastlös. Vill göra tusen saker samtidigt men vet inte var jag ska börja. Vill egentligen sova mer, men kommer aldrig kunna somna om nu.
_________________________________________________________
Och här kommer en låt som jag bara älskar.
