10. ["Psycho Boy Jack"]

Idag har varit en rätt okej dag, faktiskt. Jag kunde iofs knappt sova, men jag satt uppe till halv tre någon gång, och ritade/målade typ. Sen vaknade jag rätt tidigt och har gått runt sen dess. Läst boken.
Den är så bra. Men jag tror att det skulle behövas någon sorts "content warning" eller liknande.
Jag är inte mycket för trigger warnings eller content warnings annars, men just den boken är så... hemsk, jobbig, och handlar om självskada och självmord.

I fredags var jag iväg och tog blodprov. Det gick bra.
Idag fick jag papper från Försäkringskassan. Jag får aktivitetsersättning. Det gjorde mig så himla glad. Var så orolig att jag kanske inte är sjuk nog, you know? Att jag kanske ändå inbillar mig all jävla skit och så. Men jag vet inte, jag får såna stunder då paranoian slår till så jävla oväntat.
Särskilt här hemma. Ibland är jag rädd för att prata med familjen för att jag tror de kommer säga hur mycket de hatar mig, att jag har gjort fel och så. Hela tiden är jag rädd. För min egen familj.
Nu vågar jag i alla fall sova med rullgardinen till hälften uppdragen! Men jag måste ha lampan på ändå.

En av de jobbigaste grejerna är att jag inte kan ta konstruktiv kritik som konstruktiv kritik, jag hör bara "du suger, du borde dö". Och mina röster bekräftar det.

Dessutom irriterar jag mig på att jag gömmer allt det där under mina kläder och frisyr. Försöker se cool ut, och så. Men det är bara teater, utklädnad. Man ser inte mitt sanna jag.
It's both a curse and a blessing.


Häromdagen tänkte jag på Francis. 
Han dök upp någon gång 2010, tror jag. Nu har det alltså snart gått 5 år med honom i min skalle.
Det är något jag sällan pratar om, men det finns ett fåtal personer som känner till honom.
Han är den starkaste rösten jag hör. Han kan ta över ibland också, när jag blir sårad eller riktigt ledsen, så tar han över och förvandlar det till ilska. Enorm jävla ilska. Mot allt och alla. Ibland mot mig själv.
Det är så jävla jobbigt, för jag kan bli förbannad utan anledning - Francis håller på då. Kan skrika på familjemedlemmar osv. Något jag annars aldrig skulle göra. It's not me.


Nu ikväll har jag varit hyper, men det börjar lugna ner sig och jag blir ledsen istället.
I början av inlägget var jag glad. Nu? Inte riktigt.
Hatar mig själv. Väldigt mycket.
Det känns ofta som att jag aldrig borde ha fötts. Och att jag bara borde dö. Och oftast vill jag.
Men jag är - ironiskt nog - så satans rädd för döden.

Jag vill bara få en kram.

___________________________________________

Vet inte om jag har lagt upp något med dem, men min bror berättade om dem en gång.
So here comes.

9. ["Apocalypse Please"]

De senaste dagarna har varit upp och ner. Extremt.
Jag vet inte längre vem jag är.

Häromdagen/häromnatten (?) sov jag bara fyra timmar, så tog en promenad 5:30 på morgonen och såg soluppgången. Bara med sällskap av mina röster, som jag försökte få bort med hjälp av 80talets musik. Nånstans halvvägs började jag få panik, jag var ensam ute och var på väg mot kyrkan. Men till slut bestämde jag mig att vända hem.

Nu vaknade jag efter fyra timmar och var vaken i tre timmar mitt i natten. Insåg också att jag glömde min medicin, woho go me. Jag är så jävla hopplös.

Mina tankar går runt och jag kan inte stoppa dem. Försöker hitta på något att göra men det går sådär.
Läser en bok nu, och det råkar vara mina favoriter bland svenska författare. Så det går snabbt och är redan halvvägs fast jag började i förrgår.
Har börjat kolla på en serie också, så vi får se om jag kan koncentrera mig på det.

Annars mår jag skit. Kan inte ens sätta ett finger på vad exakt det är som gör så ont i mitt liv. Men något är det, och det är jävligt irriterande. Varför kan jag inte få vara lite normal, liksom? Slippa all ångest. Slippa alla tankar, alla röster, hela jävla paranoian.
Jag tror ärligt talat att det är den som är värst just nu, min paranoia. Den förstör alla mina vänskaper och relationer med människor. Jag litar inte på dem. Jag mår dåligt hemma, för att jag tror att alla hatar mig. För att mitt paranoida jag är helt övertygad om att de hatar mig, och pratar bakom min rygg. Att så fort de är med andra människor så pratar de om mig. Att de inte tycker om mig.
Min egen familj.

Jag vet inte hur länge jag kommer orka.

Dessutom är jag besviken på en ganska viktig person i mitt liv. Fast nu är inte personen lika viktig som förr pga alla gånger personen svek mig... But still. Varje gång hoppas jag att det blir bättre, och varje gång blir jag besviken. Jävla skit.


Jag vet att Francis är igång i skallen när jag lyssnar på arg musik. Jag hoppas bara att han inte kommer fram och förstör ännu mer. För då vet jag inte vad jag ska göra... eller han, för den delen.

__________________________________________________________

8.["Longing for Lullabies"]

För någon dag sen har jag äntligen skaffat min medicin, så nu har jag såna hemska biverkningar. Sover hela tiden. Kommer antagligen vara likadant som förra året med samma medicin, att jag somnar ätandes... can't wait...

Annars är det rätt meh. Det går uppochner hela tiden. Upp upp upp. Ner ner ner.
Bröt ihop några gånger under veckan.

Just nu finns jag bara. Lever inte. Jag finns.
Det stör mig en aning.

Mest för att det finns bara en person som förstår hur jag mår, och som inte lämnar mig. Vilket är rätt tragiskt egentligen, med tanke på att jag har fler än en vän ju.

________________________________________________________

Och här kommer en låt som jag har upptäckt för inte så länge sen. Men jag har lyssnat på VNV Nation i något år sen - tackar en riktigt fin person för det!

The sun was born and so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness I will find you giving up inside like me