23.1.15

2. ["Where Is My Mind?"]

Det här blir nog ett konstigt inlägg, men vi kör ändå.
Har försökt hela dagen att klä mina tankar och känslor i ord, men det har inte riktigt gått... få se om det funkar nu. 

Känner mig så ensam, och vilse. Jag vet inte riktigt längre vem jag är eller vem jag vill bli.
Men ensamheten gör mest ont. Samtidigt har jag svårt att prata med folk nu när jag mår så dåligt. Jag pratar knappt med min kärlek till exempel, och det känns konstigt. Men jag känner inte riktigt något behov av att prata med människor...
Det finns en person jag pratar med varje dag, och det räcker för mig faktiskt. En person som förstår mig mer än någon annan, misstänker jag. Som jag har fått sån bra kontakt med. 

Hur som helst, ingenting känns bra, och jag vet att det inte kommer "gå över" bara sådär.
Jag vill att tiden ska gå snabbare, så jag får träffa läkaren. Jag vill inte må såhär.
Kan fortfarande inte riktigt sova, men lyckades få i mig lite mat idag i alla fall. Är verkligen glad för det!

Hade egentligen en helt okej dag, tills jag såg något på Facebook och ja... boom, så blev jag ledsen. Superledsen. Mår fortfarande så. Det kommer nog inte bli bättre. Även om jag har lyssnat på musik som gör mig glad, och sånt. Det går bara inte just nu.

På det hela är det en viktig grej i mitt liv som jag börjar ifrågasätta, och vågar knappt prata med någon om det. Många har erbjudit sin hjälp men jag vågar inte ta steget och försöka förklara, för jag tror inte att det går att förklara vad jag känner. Det finns en person jag skulle vilja berätta för, men det känns löjligt. Jag vet inte, jag kanske skriver om det här någon dag. 

Jag borde skriva ner alla saker jag ska ta upp när jag träffar läkaren, men så fort jag sätter mig ner så blir det tomt. Bara tomt. Men jag har lite tid kvar i alla fall.


Så, just nu sitter jag här och är på gränsen till att börja gråta. Go me.
Hatar att jag är så jävla förstörd, och dessutom inte vågar visa för folk att jag är det.
Det känns i alla fall som att jag har förlorat många personer i mitt liv på sistone. Folk som skulle finnas, men så fort man mår lite sämre, så försvinner de för att de inte orkar med en. Det är nog det värsta, tror jag.
Jag vet att det är svårt att leva med personer med psykisk ohälsa (och kronisk, smärtsam sjukdom på det) men man behöver inte säga att man ska finnas och sen inte göra det när det blir för jobbigt? Man kan väl från början säga att man inte vet om man kommer orka. 


Just nu? Just nu är det jag som inte orkar, och ingen ser det. Skulle jag inte vara så jävla feg, så skulle jag ta mitt liv. För jag ser inget behov av att fortsätta. Och dessutom skulle alla ha några problem mindre, om jag försvann. 

___________________________________________________________________


21.1.15

1. ["Don't Fence Me In"]

Jag skippar allt det här med presentation än så länge, och kanske skriver ett helt inlägg om det senare. Annars fixar jag presentation så småningom. Men inte idag, och inte just nu i alla fall!
Anledningen? Det finns så mycket jag måste få bort ur min skalle, att jag inte orkar bry mig om en presentation at the very moment.

Något som jag kan berätta nu är att titlar på inlägg kommer vara numrerade, och det kommer alltid komma en låttitel efter. Dessutom ska jag försöka avsluta inlägget med YouTube-klipp (eller liknande) på någon låt som känns extra mycket just den dagen.

Vi börjar som om jag alltid har skrivit här, och som om det är min dagbok. Ni får stå ut!
___________________________________

Sakta men säkert förvandlas jag till en nattuggla, ofrivilligt. Jag kan inte sova. Med varje dag och natt som går så blir det bara sämre. Jag kan gå och lägga mig vid midnatt och hoppas att jag kan somna (note: jag är en person som oftast inte somnar före kl 2, och sover ungefär 5-7 timmar) men det funkar inte. De senaste dagarna har jag inte somnat före kl 4, och idag somnade jag runt kl 6. Och gick upp en timme senare. Känns lite sådär, men det finns inte mycket jag kan göra. Jag har tid till psykiatriker om mindre än en månad, så får ta det då helt enkelt.

Förutom sömn har jag problem med min aptit. Det kan gå en hel dag utan att jag äter. Grejen med mig är - det har varit så i flera år nu - att jag glömmer att jag måste äta. Känner jag inte av hunger under dagen så kommer jag helt enkelt inte tänka på att jag borde äta något.
Även om vi äter middagar tillsammans med familjen, det går bara inte. Jag försöker tvinga mig själv, men ja... det är svårt. Jag har ätit väldigt lite igår, och idag, 24 timmar senare ungefär är jag inte hungrig ALLS.
Det skrämmer mig om jag ska vara ärlig. Jag är ingen person som skulle vägra äta, eller så. Tvärtom, jag brukar äta en del. Men nu har något blivit fel.

Mina misstankar är att det är något psykiskt. Kan inte sova, kan inte äta. Det känns som en throwback till när jag blev deprimerad första gången (och det gick egentligen aldrig över, jag har haft några antidepressiva, stämningsstabiliserande och neuroleptika, och då har det funkat).

Det har varit lite av och på, min depression. Så jag vet inte om jag ska räkna det som en enda lång, utdragen process eller om jag ska se det som olika tillfällen.
Dessutom är det annat som "spökar". Ena läkaren tror att jag är bipolär, och den andra tycker att jag svänger mer åt det schizofrena hållet med mina paranoida psykoser.
Det är by the way också en teori... att det kanske är något i samband med min psykos som gör att jag inte kan sova eller äta. Jag vet inte. Men jag hoppas på att få några svar när jag träffar läkaren.

Det enda jag vet just nu är att jag behöver hjälp, och att jag vill få hjälp.


_________________________________________________

Eftersom jag brukar säga att musik beskriver mig bättre än vad ord kan göra, här kommer en av mina favoriter.